Historik – eteriska oljor och aromatiska ämnen genom tiderna

Människor har i alla tider använt sig av växter och örter som mat och medicin. I många gamla kulturer, (som t ex Sumererna, 4000 f.Kr, deras efterföljare babylonierna och assyrierna, i Persien, 2500 f.Kr) har man hittat gamla skrifter som visar hur man använde olika örter. Kina och Indien är två kulturer där man sedan länge använt sig av kryddor och örter i sin läkekonst. I Kina finns en av de äldsta örtböckerna (ca 3000 f.Kr) där över 1000 läkeväxter beskrivs. I Indien finns ayurvedan från en läkebok som skrevs år 1000 f.Kr. Dessa tusenåriga traditioner och kunskaper är aktuella än idag i österlandet och börjar allt mer integreras i det västerländska synsättet.

I antikens Egypten (1700 f.Kr) använde man sig flitigt av örter och oljor. I papyrusskrifter berättas om användandet av balsam, parfymerade oljor, doftande bark och kådor och om produktionen av aromatisk vinäger, vin och öl. Prästerna dokumenterade recept mot sjukdomar, för att bevara ungdomlighet, mot hösnuva och som preventivmedel. Kryddor i matlagningen användes flitigt, bland annat anis, koriander och kummin i brödet för att underlätta matsmältningen och mynta, mejram och persilja som smaksättning i maten. Man brände örter till gudarna vid olika högtider. Egyptierna upptäckte också att örterna hade en bevarande effekt på kroppen och på detta sätt föddes balsamerings-konsten.

Grekerna och i sin tur romarna lånade mycket från egyptierna och de österländska kulturernas bruk av kryddor, örter, parfymer och aromatiska oljor. I Grekland utvecklades den medicinska kunskapen, med kurorter och olika terapier.

Under romarnas tid började man mer och mer se kroppen som en maskin att reparera och när romarriket till slut föll, försvann också mycket kunskaper om örter och aromatiska ämnen. Denna kunskap återupptäcktes dock av persern Avicenna på 1000-talet e.Kr. Hans livsverk beskriver över 800 plantor och deras effekt på människan. Genom korstågen och arabernas erövringar i Europa fick européerna del av hemligheten med destillering. På 1200-talet destillerades 47 olika eteriska oljor i Tyskland. Läkare skrev nu ut recept på eteriska oljor som apoteken satte ihop.

Fram till slutet av 1800-talet var eteriska oljor de starkaste mediciner som fanns tillgängliga. Nu började dock syntetiska ämnen framställas i ökad takt, men än idag har 50% av läkemedlen sitt ursprung i örtmedicinen.

Rene-Maurice Gattefossé ”aromaterapins fader” var en fransk kemist som gjorde många upptäckter om de eteriska oljornas välgörande effekter. Bland annat att de penetrerar huden till blodomloppet där de inverkar på kroppens kemi. 1937 kom han ut med boken ”Aromatherapie”.

Andra läkare inspirerades av Gattefossé's forskning och fortsatte i hans fotspår. Man upptäckte fler användningsområden, bland annat de psykologiska effekterna av att lukta på eteriska oljor. Professor Paolo Rovesti på Milano's universitet studerade effekterna på psykiskt sjuka under 70-talet, och han säger att dofterna från bl.a. bergamott, citron och apelsin hjälper till att framkalla och förlösa nedtryckta minnen och känslor, som annars skulle ha en skadlig effekt på dessa människor.

Madame Maury, en kosmetolog från Österrike introducerade på 1950-talet idén om att kombinera de eteriska oljorna med massage. Hon föreskrev också individuella blandningar, där eteriska oljor valdes och sattes ihop utifrån en persons fysiska och psykiska behov. Det som från början var tänkt som en skönhetsbehandling och föryngringskur visade sig ha en mängd positiva sidoeffekter på hälsan, t ex lindring av reumatisk värk, bättre sexuell lust och djupare sömn. Madame Maury rönte stor framgång och öppnade på 60-talet en klinik i London. Andra följde i hennes spår. Till Sverige kom dagens aromaterapi i mitten på 80-talet.

Upp